Champagneskolan lektion 4 hur gör man???

Skörden måste, enligt lag, ske manuellt. De mogna druvorna pressas i stora druvpressar, och saften rinner ur dem. Sedan vidtar själva jäsningen av druvsaften. 

Enligt EU:s regler från 1994 får beteckningen champagnemetoden / “méthode champenoise”/ bara skrivas  om mousserande viner från Champagne. Däremot använder vinmakare metoden överallt där mousserande viner tillverkas, men måste då kalla den för annat namn...

Först låter man vinet jäsa en gång på fat eller ståltankar för att därefter genomgå en andra jäsning på flaska. Den andra jäsningen ger ett naturligt kolsyrat vin. Jästfällningen måste sedan tas bort. Det sker genom att flaskan i omgångar vänds med halsen nedåt och skakas lätt för att flytta jästfällningen till ett bra läge i flaskans hals. Detta sker i små steg där flaskan rör lite i taget. Slutligen kyls halsen i de uppochnervända flaskorna så att fällningen fryser till ett litet isblock. Flaskorna vänds upprätt och den tillfälliga förslutningen (en kronkapsyl) öppnas så att fällningen skjuts ut av övertrycket i flaskan. Man får inte stå ivägen... Vad händer sedan?

Champagneskolan lektion 3 - druvorna och "Lily"...

Tre druvor används i  champagne:

Blå druvor: Pinot Noir och Pinot Meunier som ger kraft och fyllighet.

Grön druva: Chardonnay. Den här druvan finns i de champagner som lagras. Druvan ger eleganta, friska champagner med en tydlig mineralton. Har bra syra.

Det finns inget som säger hur mycket eller lite av de olika druvorna som ska ingå i champagne. Det vanligaste är att man blandar två eller tre av druvorna, men det är också vanligt att champagne görs av endast en druvsort.  Champagner som görs enbart av Chardonnay kallas Blanc-de-Blancs. Champagner som görs enbart av Pinot Noir eller Pinot Meunier kallas Blanc-de-Noirs.

1900-talets mest kända champagneänka är madame ”Lily” Bollinger. I trettio år, 1941–71, styrde hon sin firma Bollinger mycket framgångsrikt och med perfektionism. Hon cyklade långt upp i åren mellan sina vingårdar i Aÿ. Hon berättade också om hur man ska dricka champagne:

”Jag dricker champagne när jag är glad och när jag är ledsen. Ibland dricker jag det i enrum. I sällskap tycker jag det är obligatoriskt. Jag smuttar lite på det om jag inte är hungrig och dricker det om jag är hungrig. Annars rör jag det inte – om jag inte är törstig förstås.”

Champagneskola lektion 2 - läget!

Vi trodde vi skulle landa på EuroDisney men damp ner med Ryanair strax utanför Châlons-en-Champagne som ligger mitt i prick i södra Champagne.  Flyget var nästan gratis och vi fick stå ut med de något militanta flygvärdinnorna... Vi tog ut vår hyrda bil på flygplatsen och åkte en kvart fram till vårt hotell. Ett gammalt läckert slott med vallgrav i södra Champagne ( www.etoges.com/ ). Slottet är en bra utgångspunkt för den som vill upptäcka och botanisera i Champagne. Så läckert!

Champagne ligger så långt norrut att det ibland kan vara svårt att få druvorna att hinna mogna ordentligt. Städerna Reims och Épernay är champagneproduktionens huvudorter. Sedan finns det drygt 300 byar där man odlar druvorna och framställer den bubblande drycken.

Under jordlagret i Champagne finns en kalkrik kritbädd och just jordmånen och det nordliga läget gör champagne så unik och svår att kopiera. Titta på kartan nedanför så ser ni de områden som får lov att sätta champagne på etiketten.

Ordet champagne används ibland för att beskriva mousserande vin även från andra delar av världen, men det är endast vin från själva champagnedistriktet och som har framställts enligt "méthode champenoise" (vi återkommer till det senare…) som får lov att kallas champagne, eftersom detta är en skyddad ursprungsbeteckning. 

Champagneskola lektion 1 ... eller att dricka stjärnor... eller tuffa damer

Min gud, jag dricker stjärnor!” Det sa munken Dom Pérignon när han piffade upp det trista munklivet och för första gången smakade champagne i slutet av 1600-talet. Vi är många som känner likadant än idag.

Under Ludvig XIV:s regering, började champagnen att slå igenom på allvar i Frankrike. Två franska adelsmän, markis de Sillery som ägde stora vingårdar i Champagne introducerade sitt vin vid hovet i Versailles. Han sålde också med stor framgång i både England och Frankrike. En annan adelsman, markis de Saint-Évremond, tvingad på flykt till London efter att ha förolämpat Ludvig XIV, gjorde reklam för sitt älsklingsvin i hovkretsarna kring Karl II där han umgicks.

Vid den tiden var det enligt lag inte tillåtet att transportera champagnen eller rättare sagt vinet från området champagne på flaskor. Kunden fick själv buteljera vinet efter köpet. När flaskorna sedan så småningom öppnades hade det börjat efterjäsa i buteljen. Vinet hade blivit mousserande. Det här skönhetsfelet kom snart att uppskattas av många. De förargade vinproducenterna och kännarna ansåg däremot bubblorna som ett bevis för att den lede haft ett finger med i spelet och kallade det bubblande vinet för vin du diable, ”djävulens vin”.

Området Champagne, med sitt strategiska läge nära Paris, har under århundradena många gånger förvandlats till krigsskådeplats och många krigsherrar har stärkt sig med traktens viner. Under första världskriget förvandlades vingårdarna till slagfält, men trots det fortsatte tillverkningen. Många skördearbetare, bland dem många barn, dödades under sitt arbete. På 1920-talet kom depressionen och den inhemska försäljningen av champagne halverades. Under andra världskriget gjorde champagnetillverkarna tyst motstånd genom att bygga falska väggar i vinkällarna för att gömma undan flaskorna för tyskarna. Det sägs att nazisterna ville spränga alla champagnekällare i luften efter kriget för att ge de tyska sektfabrikanterna ett försprång. Lyckligtvis gick den planen i stöpet.

Historien om champagne är också de framgångsrika änkornas historia. Den mest kända av dem är Nicole Clicquot-Ponsardin eller ”Gula änkan” som hon kallas i Sverige. 1805 blev hon blev änka och ensamstående mamma till en dotter vid 27 års ålder. Istället för att göra det som man förväntade sig, gifta om sig och ordna försörjningen fortsatte hon makens affärer och drev champagnefirman Veuve Clicquot Ponsardin, Fourneaux & Cie som från en liten lantlig rörelse växte till en mycket framgångsrik firma. När hon dog vid 89 års ålder var hon en välbeställd dam och den okrönta drottningen av Champagne.

Vi ska snart fördjupa oss mer i själva drycken som man aldrig tröttnar på och njuta dofter och smaker av blommor, citrus, akacia och brödighet tillsammans med timjan, mineral, och skaldjur. 
Tänk på 
In victory we deserve it, in defeat we need it. (Winston Churchill 1874-1965) 

Charmiga Alsace

Hett som sjutton. 37 grader i mitten på juni i Alsace. Hur kunde det vara möjligt? Vi hade tillbringat förmiddagen bland Tysklands vita viner och hade sedan rest söderut tills vi nådde `Route de vin´ i Alsace. Vidunderligt vackert, med Vogeserna till höger som rinner ner till det platta landet och Rhenfloden. Det är perfekt för vinrankorna att bergen tar emot regnet och sedan ger dem lagom med fukt och skydd från den kalla nordvästan. 

Vi strävade med bilen uppåt, uppåt till hotellet där vi skulle bo. På toppen av ett berg strax ovanför Kaysersberg. Naturen var vild och lite dramatisk. Brant som sjutton och med härlig utsikt över landskapet och de små korsvirkesbyarna med kyrktornen nedanför som såg ut som leksaker.

Kunde det vara möjligt? Hade vi kommit rätt, eller var det en resa till medeltiden vi hade gjort? Ankor och gäss runt fötterna på oss. Människor i dräkter av vadmal och gamla gobelänger. Timrade hus och eldstäder. Korna råmade...katterna kutade omkring. Skulle vi bo här??? Var var hotellet?

Bienvenue! Caroline kom snabbt ut och mötte oss när vi parkerat bilen. Vi fick ett rum som var varmt och skönt,  minst 40 grader...,  och med en obetalbar utsikt. Allt var nybyggt och doftade av trä. Vad vi inte visste innan var att restaurangen på hotellet var vida känd som ett mecka för gourmeter. Vilken överraskning! 

Mat som var traditionell och "alsacisk" men med en modern tvist och förstås med viner från Alsace och särskilt från trakten kring Kaysersberg. Vi föll särskilt för `Râble de lapin aux petits légumes, sauce coco panang & spaetzlés Grand-Mère´ och de goda ostarna från Vogeserna runt omkring oss. 

Alsace är ett av de mest älskade vinområdena. Charmigt och med en lång och delvis blodig (vin)historia. Ibland franskt och ibland tyskt alltefter utfallet från krig och elände. Trots att det är ett sargat område har vinerna blivit så bra. Korsningen mellan franskt och tyskt har gett viner som är alldeles underbara. De flesta druvorna är tyska men vinstilen är fransk. 

Vi sov som klubbade hela natten och fortsatte vår vinresa dagen därpå i Katzenthal. Men det besöket tar vi i nästa blogg. Måste vila lite efter den maffiga middagen...  

Mellan två hav...

Madame N gick ton i ton med sitt slott - nougat, vitt och guld. Både Madames kläder och slottets möbler och textilier var smakfulla och eleganta.

Vi tog glatt överraskade in på det vackra slottet. Stor svit, stora tjocka badlakan, sänghimmel, jättestor swimmingpool ... Jag själv hade räknat med något dammigt och avskavt slott där man motspänstigt var tvungen att ha `bed-and-breakfast´ för att hanka sig fram. Var beredd att eventuellt sova i bilen om dammlagren var alltför tjocka. Tänk vad man kan ta fel! Här var det professionellt. Madame bjöd oss på thé i den vidsträckta salongen där allt var i perfekt skick med lagom många och vackra möbler. Renskurat, trevligt och socialt!

Slottet har ett torn som i likhet med alla andra torn på slott och herresäten  i Gaillac användes för att locka in duvor för att sedan bli nackade och uppenbara sig på tallriken till middag. Det andra skälet till att ha duvslag var att den enda gödning man fick använda på vinfälten var just duvspillningen.

Gaillac är ett av Frankrikes äldsta vinområden, kanske det äldsta, med anor från romersk tid. Området ligger mellan två hav och får kyssar av den friska atlantsidan och värme från Medelhavet. 

Mousserande viner gjorda på druvan Muzac har länge producerats. Men de röda vinerna är nog mest intressanta och känns väldigt genuina. Jag drack "historiens vingslag".  Lokala druvor som Braucol, Duras, Fer, blandas i vinet med mer kända druvor som Syrah, Cabernet Sauvignon, Cabernet Franc och Merlot. Endruveviner är inte tillåtna enligt AOC-reglerna  men har ändå börjat produceras av duktiga och framåt vinmakare. 

Vilda Alpes-de-Haute-Provence

Katten låg lojt utsträckt ovanpå zinkdisken, mellan alla vinflaskor och vinglas. Bakom disken satt "hon som skulle sälja vin", en lätt uttråkad ung tjej som tuggade på en lunchbaguette. När vi äntligen fått just det vin i glasen som hade fått bra rating i Guide Hachette blev det riktigt bra. Vitt från Chateau Régusse, gjort på druvorna Vermentino och Ugni blanc. Doftade av gul frukt, främst av aprikos, komplex i smaken med ett riktigt fint och livligt slut.  

På Chateau de Rousset i Gréoux-les-Bains tog ett sympatiskt par emot oss, Roseline och Hubert. De är hängivna vinodlare och gör sina viner med stor eftertanke. Vingården ligger i extrem sydsluttning på platån Valensole. Vi tänkte endast prova några av de många vinerna som görs här. Madame tittade strängt på mig och förklarade att vinerna var väldigt olika så det var absolut nödvändigt att prova dem alla. Och det gjorde vi... Rosévinerna var riktigt goda och de vita också. Även här görs de vita på Vermentino. Det vita hade livlig attack, fin kropp och en härlig sluttouche. Det går särskilt bra till lite kraftigare fiskrätter.  

Domaine la Blaque är den vingård som är ledande. Det märkte vi tydligt. Stället andas stramhet och kvalitet. Inga kattor strök omkring. Vinerna, rött, vitt och rosé, görs " en tradition", enligt mångårig inarbetad filosofi och utan fatlagring och med druvor som är tillåtna i området. Men även med nytänkande med viner som lagras på nya ekfat och med druvor som normalt inte odlas i området. Vi fastnade ändå mest för de traditonella. Röd, rosé och vit,  Domaine la Blaque-Tradition - var välgjorda och goda. Den eleganta rosén med bra avvägd frukt och livlighet, god balans och en avslutande livlighet gillade vi särskilt. Det röda vinet gjort med nytänkade och fatlagring på nya fat och på druvor som Syrah och Grenache var mycket gott, med komplexitet och bra lagringspotential. Pinot Noir-vinet var mer tveksamt och inte lika bra som vi trodde innan vi gick lös på det.

Vi hade åkt upp från kusten till det inre av Provence och den ganska nya vinappellationen Pierrevert som ligger högt uppe i bergen i närheten av Manosque. Det är en spännande och historisk intressant del av Sydfrankrike. Vilt och vackert, med heta somrar trots hög höjd och tuffa, kalla vintrar. Floden Durance rinner genom området. Vinerna är friska och lite strama och håller hyfsat låg alkoholhalt. Det ger fräschör och "une bonne nervosité" till vinerna. 

Vi tog in på ett charmigt och mysigt hotell, Charembeau, en ombyggd provensalsk lantgård, som ligger strax utanför Forcalquier i ”un cadre bucolique”. Lunchen åt vi på Restaurant Dominique Bucaille i Manosque. En-stjärnig, familjedriven och med fantastisk mat och trevlig personal.

I närheten ligger den lilla staden Banon, högt och bedövande vackert. Den är känd för sina speciella ostar och för en världsberömd bokhandel, Le Bluet, som inte är lik någon annan bokhandel... Värt en omväg!

En dag på stranden med en lång fransk lunch!

Förbaskat svårt att hitta parkering! Solen stekte, luften stod nästan still och vi anade havet en bit bort. Barnen skuttade neråt vattnet och plötsligt befann vi oss på en strand med massor av nakna rumpor.  På stranden Pampelonne utanför Saint Tropez finns något för alla. Vi hade hamnat mitt på nudisternas strand. Längre bort fanns exklusiva privata plager där det kostar skjortan att parkera sig. Det lagom lugna, kristallklara vattnet och den glittrande vita sanden var väldigt inbjudande...

I närheten odlas vin för fullt! På halvön Ramatuelle finns inte bara den ljuvliga stranden utan också vinodlingar.

Den sydfranska sommaren är en upplevelse av många dofter.  Livet avstannar i några timmar för lunch. Vi hängav oss till den lokala ritualen med en lång fransk lunch.  På  bordet med sallad av mesclun, svarta oliver, apelsin och torkad skinka och några väl mogna ostar hade vi ställt det nyss uppkorkade rosévinet "M" från Minuty. Vinet görs av druvorna Grenache, Cinsault och Tibouren. Det hade en blekt orange ton. Doften hade inslag av aprikos och honungsmelon. I smaken fann vi lite skön frukt av mild clementin och mango. 

Rosévin görs som vitt vin, men på blå druvor. Skalen får ligga med i urlakningen några timmar efter pressningen för att avge precis så mycket röd färg som önskas. För en starkare kulör och mer kraft i smaken kan skalen också få jäsa med musten en kort stund.Rosévin kan också framställas genom kolsyrejäsning - maceration carbonique - då hela druvklasar får jäsa i sluten tank. Metoder kan varieras och kombineras på lite olika sätt.

Tänk vad man kan hitta bland 2007.orna...

Vi korkade  upp en Chataeaux Pradeaux 2007 från Bandol till det lilla ankbröstet. Hällde upp i karaff för luftning. Under tiden kom vi på att det behövdes rödvin att koka sås på så vi letade i källaren och hittade en okänd Chateaux Coussin 2007 från Sainte Victoire (Cotes de Provence) som vi säkert trodde hade gått över kanten... Den doftade dock ovanligt bra och smakade också riktigt, riktigt gott. Det blev provning av dessa två viner mot varandra. Till vår förvåning vann såsvinet! Välgjort, i prefekt mognad, fin struktur: kraft, mörk frukt av björnbär, mogna plommon. Hela munnen full! Ojdå...

Pink Floyd i Biot

Klick i örat. Varför kunde inte karln´ säga hejdå... Vi hade reserverat ett bord på Les Arcades i Biot. Längs huvudgatan i denna franska by nära Medelhavet promenerade vi förbi torget med många bord och turister, uppåt till les Arcades, längst in i byn. Där satt mest fransmän vid borden som hade rödrutiga dukar och med rundmagade servitörer i shorts. Hade vår beställning gått fram??? Jovisst, vi fick ett bord i arkaden. Här bjöds på vällagade provensalska rätter. Vi åt Soupe Pistou, Aubergine under parmesantäcke, Aioli, perfekt Filet du Loup, chokladmousse som var som en dröm... Till all mat hade vi beställt ett rosévin, Pink Floyd. Vinet kommer från Chateau Miraval  i Var. En vingård som ägs av Angelina Joli och Brad Pitt. Vi kunde inte motstå, och beställde vinet. Måste prova... Vinet kom in i en ovanlig och ganska fin flaska. Lite grå/orange som en provensalsk rosé ska vara. Men smaken förde oss genast till USA - skumbanan och drag av chewing gum, sött och med lite kort eftersmak. Inget för europeiska vinälskare.

Riesling - generös och distinkt, men vilket vin var bäst???

Dom droppade in, en efter en, rasslade lite med väskorna och bagarna och ställde vant upp innehållet på det nyss med möda utdragna långa bordet.  Allvarliga miner, koncentration, vänliga möten och beslutsamhet. 

Vi var tretton vinprovare som skulle prova vin av druvan Riesling. Vatten och bröd, men inget mer just nu. Vi provade fem riesling-viner och ett sjätte vin gjort av chardonnay  ̶  bara för att utmana. Stämningen stiger och alla har en åsikt om vinerna, diskussioner… I nästa steg avslöjades vilka viner vi provade men inte i vilken ordning de stod. Mer snack och välgrundade spekulationer. Efter omröstning var de två vinnande vinerna …

Zöbing Riesling Hirsch 2011, nr 91804-01 från Kamptal i Österrike. Doften var distinkt och typisk för druvan och vi kände blommor som drog mot rosor, och i smaken fann vi hög syra och lite spritsighet samt en fin balans. Riktigt häftigt, välgjort och klassiskt

och

A Christmann Riesling Trocken 2011, nr 5882-01 från Pfalz i Tyskland. Detta var också ett klassiskt Rieslingvin med mycket god balans mellan frukt och syra. Doft av rosor, honung och eventuellt lite inslag av petroleum även om det nog är lite tidigt för det.

Övriga viner var

Stoneleigh Riesling 2012 nr 6498 från Nya Zeeland
Kloster Eberbach Kabinett 2012 nr 5810-01 (endast 8.5 volymprocent)
Marcel Deiss Riesling 2011 nr 90233-01 var tyvärr (kork)skadat

Av de fem Rieslingvinerna vi provade var endast Marcel Deiss förslutet med en kork och de övriga med skruvkapsyler. Korkskadan var uppenbar! Vi kände att det var synd på förmodligen rara ärtor.

Vad äter man då till dessa välgjorda klassiska viner?

Vi provade asiatiskt tillredd mat av skaldjur med bland annat pilgrimsmusslor och räkor. Vinet och maten gifte sig riktigt bra!

Haut Provence – vilt, mystiskt, lavendeldoftande och kargt

Haute Provence är ett av de glesast befolkade departementen i Frankrike. Här skiner solen lika mycket som nere vid kusten. Stämningen är avslappnad och luften är lätt att andas. Det finns orörda byar, kloster, genuina bistroer, vackra lavendelfält ─ och landskapet är bedövande vackert.

Vi åkte till en av våra favoritbyar, Rians. Strax utanför ligger vingården Chateau Vignelaure, "vingården av den heliga våren", i appellationen Coteaux d'Aix-en-Provence. Vinerna har mycket Cabernet Sauvignon i sig och vinrankorna planterades på 1960-talet av en av de tidigare ägarna med ett förflutet i Bordeaux. Chateauvinet, det mest prestigefyllda, är blandat med 70% Cabernet Sauvignon, 25% Syrah och 5% Grenache. Vinet har sett ek i 18 månader och kan lagras på flaska i många år. Vi föll mest för årgång 2004 som var hyfsat utvecklat. Elegant och bärigt med tannin och fruktsyra, men fortfarande lite blygt och ungt.

På vägen nerför bergen hamnade vi på vingården Chateaux Chaberts, strax utanför Gareoult. Deras vita Prestige 2011 med druvorna Rolle och Semillon är blommigt, balanserat, har frisk syra och underbart gott att dricka nu.

Glad påsk!

^{”Vad ska vi äta och dricka på påskafton? Ja, som ni
ser har vi nallat (!) på chokladen… ”}

Redan på eftermiddagen hade vi samlats för ett påskigt knytkalas på sydliga breddgrader i Europa. Svenskar blir ofta ännu mer svenska när de är utomlands och här var det laddat med sill, Jansson, rökt och gravad lax och snaps och öl att skölja ner allt med. Men efter några snapsar gled måltiden mer och mer över i något helt annat...

Vi satte gafflarna i nykokt hummer och de härliga franska ostarna åkte fram på bordet. Osten som heter Epoisse och som man gärna äter med sked var så till sig av mognad att den nästan hoppade på egen hand ur asken. Till hummern slank det ståltanksvassa chablis-vinet, Les Temps Perdu, ner av bara farten.  

När vi sedan var redo för ostarna lyftes La Folle Noir från vinhuset Toasc i Bellet fram.

Högt upp ovanför  Nice finns  ett litet vinområde på 50 hektar där vin odlas på kiselhaltig kalkjord. Havsvindar och alpvindar och ett extremt soligt läge ger vinerna finess och fräscheur. Här ger ovanliga druvsorter som Folle Noire, Braquet, Rolle och Mayorquin speciella viner. De vita är friska med toner av färsk mandel, apelsinblom och citrus. Rosévinerna doftar av honung och ginst. De röda som görs ofta av druvan Folle Noir och just detta vin doftade körsbär  och med distinkta hallontoner i smaken ─  Domaine de Toasc Rouge 2007, Bellet.

Toodeloo!  

Åter till Italien!

     
 ”Regnet var ihärdigt och vi såg knappt vägen… Vad kan man göra när det knappt går att gå från inomhus och ut till bilen utan att bli genomvåt? Tja, man kan åka till Italien och prova vin! ”

I Ventimiglia var det lång och stökig bilkö så vi tog vägen över Bordighera, grannstaden. Det är en lugn och lite sömning ligurisk kuststad där det rullar på så att säga. Vägen slingrade sig fram från havet och uppåt där alperna sluttar ner i Medelhavet. Längs vägen transformeras omgivningen från den livliga kusten med trafik och turister och det magnifika Medelhavet till den medeltida, häftiga bergsbyn Dolceacqua med ett blodigt förflutet. Vi närmade oss och såg nästan först av allt bron över floden Nervia, som delar byn i två delar och som Monet flitigt målat av.

På torget ramlade vi rakt in i den italienska matmarknaden som pågick för fullt nu på förmiddagen. Vi blev till oss av alla härliga charkuterier och allt kalvkött som fanns och ångrade att vi inte tagit kylväska med oss. Parmesanostar kunde vi i alla fall köpa. Den finns i en massa olika mognadsgrader och det räcker inte med en utan vi köpte flera olika att frossa på.

Vi drog oss längs huvudgatan till byns enotek där vi kommit överens med Maresa Bisozzi, som är sommelier och ägare, om en vinprovning. Maresa är mycket kunnig på vin och har vin från hela Italien i sin vinbutik. Det handlar om passion och djup kunskap som hon gärna delar med sig av! Inget vin kommer över hennes tröskel som hon inte själv har smakat och godkänt.

Vi provade två vita chardonnay-viner . Det var mycket av aprikos, nötter, smör och persikor i doften på båda vinerna. Ett av dem Cabreo, La Pietra 2010 IGT från Greve i Toscana var extra gott och föll oss väl i smaken. Det andra var minst lika gott och kom från Umbrien, som är ett område som verkligen reser sig alltmer i kvalitet. Av de tre röda föll vi för Il Carbonaione (2000) också det från Greve i Toscana också det IGT och Pietramora (2007) från Fattoria Zerbina i Romagna. De är inga typiska supertoscaner men har ändå betecknigen IGT. Det tredje röda var från Umbrien Cotarella Lamborgini (dock ingen bil…) och hade lite iblandning av Merlot, de två andra var 100% Sangiovese. Maresa var lite tveksam till att vinmakarna använder inblandning av några procent Merlotdruvor och tycker det är att ta en genväg till kunden. Det blir mer åt godishållet då. Lite mer förföriskt vin! Sangiovesedruvan i vinet får vinmakaren jobba på. Att ha enbart den druvan med och få vinet bra är inte alltid helt lätt.

Lunchen, på ”La Viassa” en bit upp från torget - Cappon magro, Accuighe ripiene con misticanza e aioli, tagliolini con triglie e carciofi, calamari saltati con fagioli di pigna e rosmarino, gelato di michette di Dolceacqua, var lång, god och närande… och mycket italiensk, förstås.

Sedan ut i regnet och in i bilen och tillbaka till verkligheten och kustens halkiga och intensiva bilköer med påskfirare på väg...