Min gud, jag dricker stjärnor!” Det sa munken Dom Pérignon när han piffade upp det trista munklivet och för första gången smakade champagne i slutet av 1600-talet. Vi är många som känner likadant än idag.
Under Ludvig XIV:s regering, började champagnen att slå igenom på allvar i Frankrike. Två franska adelsmän, markis de Sillery som ägde stora vingårdar i Champagne introducerade sitt vin vid hovet i Versailles. Han sålde också med stor framgång i både England och Frankrike. En annan adelsman, markis de Saint-Évremond, tvingad på flykt till London efter att ha förolämpat Ludvig XIV, gjorde reklam för sitt älsklingsvin i hovkretsarna kring Karl II där han umgicks.
Vid den tiden var det enligt lag inte tillåtet att transportera champagnen eller rättare sagt vinet från området champagne på flaskor. Kunden fick själv buteljera vinet efter köpet. När flaskorna sedan så småningom öppnades hade det börjat efterjäsa i buteljen. Vinet hade blivit mousserande. Det här skönhetsfelet kom snart att uppskattas av många. De förargade vinproducenterna och kännarna ansåg däremot bubblorna som ett bevis för att den lede haft ett finger med i spelet och kallade det bubblande vinet för vin du diable, ”djävulens vin”.
Området Champagne, med sitt strategiska läge nära Paris, har under århundradena många gånger förvandlats till krigsskådeplats och många krigsherrar har stärkt sig med traktens viner. Under första världskriget förvandlades vingårdarna till slagfält, men trots det fortsatte tillverkningen. Många skördearbetare, bland dem många barn, dödades under sitt arbete. På 1920-talet kom depressionen och den inhemska försäljningen av champagne halverades. Under andra världskriget gjorde champagnetillverkarna tyst motstånd genom att bygga falska väggar i vinkällarna för att gömma undan flaskorna för tyskarna. Det sägs att nazisterna ville spränga alla champagnekällare i luften efter kriget för att ge de tyska sektfabrikanterna ett försprång. Lyckligtvis gick den planen i stöpet.
Historien om champagne är också de framgångsrika änkornas historia. Den mest kända av dem är Nicole Clicquot-Ponsardin eller ”Gula änkan” som hon kallas i Sverige. 1805 blev hon blev änka och ensamstående mamma till en dotter vid 27 års ålder. Istället för att göra det som man förväntade sig, gifta om sig och ordna försörjningen fortsatte hon makens affärer och drev champagnefirman Veuve Clicquot Ponsardin, Fourneaux & Cie som från en liten lantlig rörelse växte till en mycket framgångsrik firma. När hon dog vid 89 års ålder var hon en välbeställd dam och den okrönta drottningen av Champagne.
Vi ska snart fördjupa oss mer i själva drycken som man aldrig tröttnar på och njuta dofter och smaker av blommor, citrus, akacia och brödighet tillsammans med timjan, mineral, och skaldjur.
Tänk på
In victory we deserve it, in defeat we need it. (Winston Churchill 1874-1965)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar