Vi började på marknaden. Såhär års inga turister, mer av mat och livets nödtorft än på sommaren; olivoljor, grillade kycklingar, raffset, stiletter och knivar... Ryssen med katten spelade som vanligt dragspel. En öl på Le Cours och sedan ut var vi redo för lunch.
Med siktet inställt på den enstjärniga krogen med tryfflar i alla former och i alla rätter, Tuber Aestivum, Tuber Brumale och så den häftiga från Alba.
När vi steg in på restuarangen slog en påträngande, yppig, mycket typisk och underbar doft av tryffel emot oss. Menu unique, som alltid här. Man kommer inte undan med mindre än sex rätter...
Amuse bouchen var kastanjesoppa toppad med tryffel i tunna skivor, sedan en gateau med jordärtskockor och foie gras med tryffel(sås) från Perigourd. Andra förrätten med La pomme de terre des montagnes och creme de truffe. Så fortsatte det med stora gambas tillsammans med en liten fin risotto, cerise sur le gateau, och caviar de truffes.
Vinet, en vit Chateau des Chaberts, cuvée prestige från 2009 passade perfekt. Frisk och fruktig med citrus, lakrits, ananastoner och grape i god balans. Kommer från Gareoult och är klassad som Coteaux Varois en Provence och innehåller druvorna Rolle och Semillon. Inte dumt alls!
tisdag 7 december 2010
fredag 12 november 2010
I södra Rhone...
När en Châteauneuf-du-Pape är som bäst förmedlar den en härlig känsla av södra Frankrike. Vi korkade upp en 1996 Chateau de Beaucastel, som kommer från en av de absolut bästa Châteauneuf-du-Pape-egendomarna med samma namn, strax söder om Orange. Vinet filtreras inte vilket förmodligen bidrar till en större naturlighet. Det visar tydligt sin terroir och geografiska tillhörighet. Alla 13 druvorna i södra Rhone finns med i vinet med Grenache i spetsen.
I doften kände vi en fin, komplex och välavvägd bouquet med örtighet, kanel, ceder och blommor. Smaken gav bärighet, med blå plommon, fat och en lång eftersmak. Alkoholhalten håller 13.5% och ger inte den spritiga eldigheten utan visar upp en mer återhållen stil som vi gillar.
I doften kände vi en fin, komplex och välavvägd bouquet med örtighet, kanel, ceder och blommor. Smaken gav bärighet, med blå plommon, fat och en lång eftersmak. Alkoholhalten håller 13.5% och ger inte den spritiga eldigheten utan visar upp en mer återhållen stil som vi gillar.
onsdag 12 maj 2010
Fotografens vin
Azienda Agricola Monteverano kom till när en grupp vinentusiaster genom att prova och experimentera skapade kultviner för ganska länge sedan. Fotografen Silvia Imparato gör ett vin på 60% Cabernet Sauvignon, 30% Merlot och 10% Aglianico Taurasi. Silvia är kompis med Ricardo Cotarella och de gör båda häftiga, ganska oitalienska Bordeaux-liknande viner. Hennes vin görs i små kvantiter och vingården ligger i Kampanien, närmare bestämt i San Cipriano Picentino, några mil utanför Salerno. Vinerna är förstås IGT-klassade eftersom de är oortodoxa enligt områdets bestämmelser.
Vi provade Montevetriano 1998. Det kändes Bordeauxlikt, men mer varmodlat och med mer yppighet. I doften fanns det mörka, mörka bär och plommontoner, någon sade blåbär. En lovande och tät doft som verkligen infriandes i den spänstiga och koncentrerade smaken. Fortfarande ungdomligt med både syra och tanniner i välavägd balans, men med avrundade mognadstoner. Mogna björnbär och annan mörk frukt med kaffe och choklad hittade vi i också i vinet. GOTT!
Vi provade Montevetriano 1998. Det kändes Bordeauxlikt, men mer varmodlat och med mer yppighet. I doften fanns det mörka, mörka bär och plommontoner, någon sade blåbär. En lovande och tät doft som verkligen infriandes i den spänstiga och koncentrerade smaken. Fortfarande ungdomligt med både syra och tanniner i välavägd balans, men med avrundade mognadstoner. Mogna björnbär och annan mörk frukt med kaffe och choklad hittade vi i också i vinet. GOTT!
tisdag 13 april 2010
Nebbiolo i olika skepnader
Vi gluttade in i den lilla vinbaren som bara var ett hål i väggen och såg att man redan hade hällt upp vinerna. Glasen var generösa som de brukar vara i norra Italien och vi kunde knappt bärga oss till klockan tolv när provningen skulle börja. Under tiden gick vi ner till torget där det var matmarknad. Vi handlade stora sjok av parmesanost och små torkade "salsiccia secca", korvar.
Maresa, en kunnig och hängiven vinhandlare ledde provningen. Temat var druvan Nebbiolo och Maresa hade valt ut viner från norra Italien gjorda på nebbiolo. Hennes tema var "Det bästa från norra Italien" och hon hade en tydlig pedagogisk tanke. Vi provade sex viner. De hade luftat i glasen i säkert nästan två timmar innan vi startade vårt sniffande och läppjande.
Nebbiolo odlas i norra Italien, främst i områdena Barolo, Barbarseco, Ghemmi, Gattinara, Inferno(!), Valtellina, Val D´Aosta och Lombardiet. Druvan är en primadonna som har tunt skal, är känslig och älskar soliga lägen. Den påverkas lätt av det mikroklimat som den växer i. Skalet är tunt och druvan ändrar lätt karaktär och är mycket"terroir-beroende". Frukten inuti druvan är rik i smak och karaktär och druvan mognar rätt sent. Nebbiolon skördas i mitten eller slutet av oktober. Det är då dimmorna ligger tätt i Piemonte och omsluter druvorna. Landskapet i det vackra Piemonte blir ännu mer likt en sagobok vid den tiden på året.
Vi provade:
Nebbiolo Langhe, Einaudi, Dogliano, 2008
Nebbiolo d´Alba, Brezza, Barolo, 2007
Nebbiolo d´Alba, P. Colla, Barbaresco, 2007
Valtellina Superiore, N. Negri, 2006
Nebbiolo Langhe, Voerzio, 2004
Nebbiolo d´Alba, Corregia, 2004
Vinerna låg på en mycket bra prisnivå visavi sina kvaliteter. De första fyra kostade mellan 10 och 12 euro, medan de två sista omkring 20 euro. Vi fick mycket nebbiolo för pengarna kan man säga. De fyra första hade ingen barriquelagring utan hade legat på stora, urlakade slovenska fat. De två sista hade legat på barriques och var mörkare och hade tydliga ekiga toner. Min favorit var nebbiolon från Barbaresco som var rätt ljus till färgen, bärig och mineralig och ljuvlig att dricka nu. Men den hade luftat i ett par timmar...
När vi provat en stund kom lunchen in och vinerna kändes då lite annorlunda när vi fick grönsaksterrine i ostsås, grillad kyckling och nötkött och toppade med italienska ostar på slutet. De barriquelagrade vann lite på att drickas med mat. Men jag tyckte bäst om vinerna utan ek där druvan fick ta all plats och där vinmakarens arbete och vinläget bestämde hur vinet doftade och smakade.
Maresa, en kunnig och hängiven vinhandlare ledde provningen. Temat var druvan Nebbiolo och Maresa hade valt ut viner från norra Italien gjorda på nebbiolo. Hennes tema var "Det bästa från norra Italien" och hon hade en tydlig pedagogisk tanke. Vi provade sex viner. De hade luftat i glasen i säkert nästan två timmar innan vi startade vårt sniffande och läppjande.
Nebbiolo odlas i norra Italien, främst i områdena Barolo, Barbarseco, Ghemmi, Gattinara, Inferno(!), Valtellina, Val D´Aosta och Lombardiet. Druvan är en primadonna som har tunt skal, är känslig och älskar soliga lägen. Den påverkas lätt av det mikroklimat som den växer i. Skalet är tunt och druvan ändrar lätt karaktär och är mycket"terroir-beroende". Frukten inuti druvan är rik i smak och karaktär och druvan mognar rätt sent. Nebbiolon skördas i mitten eller slutet av oktober. Det är då dimmorna ligger tätt i Piemonte och omsluter druvorna. Landskapet i det vackra Piemonte blir ännu mer likt en sagobok vid den tiden på året.
Vi provade:
Nebbiolo Langhe, Einaudi, Dogliano, 2008
Nebbiolo d´Alba, Brezza, Barolo, 2007
Nebbiolo d´Alba, P. Colla, Barbaresco, 2007
Valtellina Superiore, N. Negri, 2006
Nebbiolo Langhe, Voerzio, 2004
Nebbiolo d´Alba, Corregia, 2004
Vinerna låg på en mycket bra prisnivå visavi sina kvaliteter. De första fyra kostade mellan 10 och 12 euro, medan de två sista omkring 20 euro. Vi fick mycket nebbiolo för pengarna kan man säga. De fyra första hade ingen barriquelagring utan hade legat på stora, urlakade slovenska fat. De två sista hade legat på barriques och var mörkare och hade tydliga ekiga toner. Min favorit var nebbiolon från Barbaresco som var rätt ljus till färgen, bärig och mineralig och ljuvlig att dricka nu. Men den hade luftat i ett par timmar...
När vi provat en stund kom lunchen in och vinerna kändes då lite annorlunda när vi fick grönsaksterrine i ostsås, grillad kyckling och nötkött och toppade med italienska ostar på slutet. De barriquelagrade vann lite på att drickas med mat. Men jag tyckte bäst om vinerna utan ek där druvan fick ta all plats och där vinmakarens arbete och vinläget bestämde hur vinet doftade och smakade.
måndag 5 april 2010
Sabrering och champagne
Det blev ett snyggt snitt i halsen på flaskan. Champagnekorken och lite av glaset flög iväg i en vid båge. Thomas var riktigt duktig! Jag blev aningen förvånad eftersom det var baksidan av min inte särskilt imponerande förskärare som var verktyget. Och inget glas hamnade i bubblorna.
Vi provade två champagner blint. Båda var "brut", dvs nästan helt torra. En lite billigare, Henri Abelé från huset Abelé som funnits i hjärtat av Reims-området sedan 1757. En cuvée med lika delar Chardonnay, Pinot Noir och Petit Meunier, en blanc de noirs. Lite grönskimrande i färgen och med fin mousse. Rätt stor doft av päron, frukt och blommor. Krispigt och med frisk smak av krusbär, toast, honung och kanel. Möjligen liten behaglig beska i eftersmaken.
Den andra champagnen var lite dyrare och en Premier Cru, Jules Lasalle 2000 från Montagne de Reims. Gjord på Chardonnay och Petit Meunier. Druvorna hade vuxit med bra solexponering och det finns en tydlig terroirprofil i champagnen. Gyllengul, med doft av tropiska frukter, melon, päron, fikon, bröd... Komplex och mycket angenäm. Mjuk och fyllig smak av söta frukter, päron och aprikos. Fyllde munnen och stannade kvar länge. Behaglig och lagom mjuk mousse.
Alla sju i provningsgruppen, som går under namnet "champagnekorkarna" och som nu efter flitig och idog träning blivit riktiga champagnehabitueér var överens om vilken som var vilken. Båda var goda men Lassallen var allra bäst!
Vi provade två champagner blint. Båda var "brut", dvs nästan helt torra. En lite billigare, Henri Abelé från huset Abelé som funnits i hjärtat av Reims-området sedan 1757. En cuvée med lika delar Chardonnay, Pinot Noir och Petit Meunier, en blanc de noirs. Lite grönskimrande i färgen och med fin mousse. Rätt stor doft av päron, frukt och blommor. Krispigt och med frisk smak av krusbär, toast, honung och kanel. Möjligen liten behaglig beska i eftersmaken.
Den andra champagnen var lite dyrare och en Premier Cru, Jules Lasalle 2000 från Montagne de Reims. Gjord på Chardonnay och Petit Meunier. Druvorna hade vuxit med bra solexponering och det finns en tydlig terroirprofil i champagnen. Gyllengul, med doft av tropiska frukter, melon, päron, fikon, bröd... Komplex och mycket angenäm. Mjuk och fyllig smak av söta frukter, päron och aprikos. Fyllde munnen och stannade kvar länge. Behaglig och lagom mjuk mousse.
Alla sju i provningsgruppen, som går under namnet "champagnekorkarna" och som nu efter flitig och idog träning blivit riktiga champagnehabitueér var överens om vilken som var vilken. Båda var goda men Lassallen var allra bäst!
lördag 3 april 2010
Sauternes och choklad
Chokladdessert med hallon och vilket vin skulle vi dricka? Vi väntade med spänning på vilket vin värdparet skulle korka upp. Valet blev perfekt. Här hade man koll!
Choklad är inte alltid så lätt att matcha med vin. Det är lätt att vinet inte möter upp med tillräcklig sötma, men å andra sidan är det heller inte särskilt gott med alltför spritiga eller sliskiga viner. Beska i chokladen kan vara svår till vinet, och är vinerna alltför sträva blir det inget bra möte mellan vinet och desserten.
Vi drack en gyllengul Chateau d´Yquem 1987. Matchningen mellan vinet och desserten var som hand i handske. Vinet doftade tropiska frukter i finstämt sällskap, smaken var houngsliknande med en mängd toner av fin söt frukt, också den åt det tropiska hållet och med en välbalanserad syra-sötma. I smaken hittade vi frukter som aprikos, mango, fikon, lite plommon och päron, samt en kryddighet i bakgrunden med saffran och eukalyptus. Ädelrötan var diskret och inte så tydlig.
Sauternes är ett distrikt i södra Bordeauxområdet i distriktet Graves och det är härifrån de söta goda vinerna kommer. Chateaux d`Yquem är det mest berömda vinslottet med de godaste vinerna. Vindruvorna plockas för hand när de blivit angripna av (ädel)röta, botrytis. Det är denna ädelröta som är finessen i ett Sauternesvin. Vi besökte slottet i skördetider för några år sedan. Utanför satt och halvlåg en grupp människor som såg lite molokna ut. När vi lite frågande undrade varför de inte skördade (var de i strejk???) fick vi höra att de väntade på att ädelrötan skulle komma.... Det är morgondimmorna som ska vara tillräckligt fuktiga och sätta sig runt druvan så att de blir angripna. Då kan skörden börja.
Huvuddruvan i vinet är Sémillon som har ett tunt skal och därför lätt angrips av den ädla rötan. För att få friskhet i vinet används även Sauvignon Blancdruvan och för kryddighet druvan Muscadelle.
Choklad är inte alltid så lätt att matcha med vin. Det är lätt att vinet inte möter upp med tillräcklig sötma, men å andra sidan är det heller inte särskilt gott med alltför spritiga eller sliskiga viner. Beska i chokladen kan vara svår till vinet, och är vinerna alltför sträva blir det inget bra möte mellan vinet och desserten.
Vi drack en gyllengul Chateau d´Yquem 1987. Matchningen mellan vinet och desserten var som hand i handske. Vinet doftade tropiska frukter i finstämt sällskap, smaken var houngsliknande med en mängd toner av fin söt frukt, också den åt det tropiska hållet och med en välbalanserad syra-sötma. I smaken hittade vi frukter som aprikos, mango, fikon, lite plommon och päron, samt en kryddighet i bakgrunden med saffran och eukalyptus. Ädelrötan var diskret och inte så tydlig.
Sauternes är ett distrikt i södra Bordeauxområdet i distriktet Graves och det är härifrån de söta goda vinerna kommer. Chateaux d`Yquem är det mest berömda vinslottet med de godaste vinerna. Vindruvorna plockas för hand när de blivit angripna av (ädel)röta, botrytis. Det är denna ädelröta som är finessen i ett Sauternesvin. Vi besökte slottet i skördetider för några år sedan. Utanför satt och halvlåg en grupp människor som såg lite molokna ut. När vi lite frågande undrade varför de inte skördade (var de i strejk???) fick vi höra att de väntade på att ädelrötan skulle komma.... Det är morgondimmorna som ska vara tillräckligt fuktiga och sätta sig runt druvan så att de blir angripna. Då kan skörden börja.
Huvuddruvan i vinet är Sémillon som har ett tunt skal och därför lätt angrips av den ädla rötan. För att få friskhet i vinet används även Sauvignon Blancdruvan och för kryddighet druvan Muscadelle.
torsdag 18 mars 2010
"Den lilla söta"
Brant uppåt, vinrankor så långt ögat nådde. Var det verkligen så att vingården låg högst upp på toppen av berget? Jovisst, på andra sidan krönet fann vi den. En vacker gammal vingård som varsamt hade renoverats. Orlando Pecchenino, som tillsammans med sin bror driver gården tog emot oss. En passionerad och allvarlig man, en hängiven dolcettovinmakare.
Dolcettodruvan, den lilla söta och bitterljuva, var länge lite av en bakgårdsdruva i Piemonte. Det kom ut lätta och enkla viner som snabbt kunde drickas utan lagring. Kanske i väntan på att Barolon skulle ligga till sig...
Men i Orlandos vingård stämmer detta inte alls! Här är man innovativ och gör täta, fruktrika och koncentrerade viner på 100% Dolcetto. Vi njöt en hel rad olika årgångar av Siri d´Jermu. Otroligt välgjort och vässat vin som andades innovation och utveckling! Stall, läder, precision och balans med elegans. Vi var alldeles matta efter denna provning. Vinet är inte ekfatslagrat utan har endast legat på ståltank.
Dogliano som ligger strax söder om Barolo-området är centrum för produktionen av viner gjorda på dolcettodruvan. Bröderna Orlando gör även andra viner på Dolcetto som vi återkommer till.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
