Decemberlunch hos Bruno i Lorgues

Vi började på marknaden. Såhär års inga turister, mer av mat och livets nödtorft än på sommaren; olivoljor, grillade kycklingar, raffset, stiletter och knivar... Ryssen med katten spelade som vanligt dragspel. En öl på Le Cours och sedan ut var vi redo för lunch.
Med siktet inställt på den enstjärniga krogen med tryfflar i alla former och i alla rätter, Tuber Aestivum, Tuber Brumale och så den häftiga från Alba.
När vi steg in på restuarangen slog en påträngande, yppig, mycket typisk och underbar doft av tryffel emot oss. Menu unique, som alltid här. Man kommer inte undan med mindre än sex rätter...
Amuse bouchen var kastanjesoppa toppad med tryffel i tunna skivor, sedan en gateau med jordärtskockor och foie gras med tryffel(sås) från Perigourd. Andra förrätten med La pomme de terre des montagnes och creme de truffe. Så fortsatte det med stora gambas tillsammans med en liten fin risotto, cerise sur le gateau, och caviar de truffes.
Vinet, en vit Chateau des Chaberts, cuvée prestige från 2009 passade perfekt. Frisk och fruktig med citrus, lakrits, ananastoner och grape i god balans. Kommer från Gareoult och är klassad som Coteaux Varois en Provence och innehåller druvorna Rolle och Semillon. Inte dumt alls!

I södra Rhone...

När en Châteauneuf-du-Pape är som bäst förmedlar den en härlig känsla av södra Frankrike. Vi korkade upp en 1996 Chateau de Beaucastel, som kommer från en av de absolut bästa Châteauneuf-du-Pape-egendomarna med samma namn, strax söder om Orange. Vinet filtreras inte vilket förmodligen bidrar till en större naturlighet. Det visar tydligt sin terroir och geografiska tillhörighet. Alla 13 druvorna i södra Rhone finns med i vinet med Grenache i spetsen.

I doften kände vi en fin, komplex och välavvägd bouquet med örtighet, kanel, ceder och blommor. Smaken gav bärighet, med blå plommon, fat och en lång eftersmak. Alkoholhalten håller 13.5% och ger inte den spritiga eldigheten utan visar upp en mer återhållen stil som vi gillar.

Fotografens vin

Azienda Agricola Monteverano kom till när en grupp vinentusiaster genom att prova och experimentera skapade kultviner för ganska länge sedan. Fotografen Silvia Imparato gör ett vin på 60% Cabernet Sauvignon, 30% Merlot och 10% Aglianico Taurasi. Silvia är kompis med Ricardo Cotarella och de gör båda häftiga, ganska oitalienska Bordeaux-liknande viner. Hennes vin görs i små kvantiter och vingården ligger i Kampanien, närmare bestämt i San Cipriano Picentino, några mil utanför Salerno. Vinerna är förstås IGT-klassade eftersom de är oortodoxa enligt områdets bestämmelser.

Vi provade Montevetriano 1998. Det kändes Bordeauxlikt, men mer varmodlat och med mer yppighet. I doften fanns det mörka, mörka bär och plommontoner, någon sade blåbär. En lovande och tät doft som verkligen infriandes i den spänstiga och koncentrerade smaken. Fortfarande ungdomligt med både syra och tanniner i välavägd balans, men med avrundade mognadstoner. Mogna björnbär och annan mörk frukt med kaffe och choklad hittade vi i också i vinet. GOTT!

Nebbiolo i olika skepnader

Vi gluttade in i den lilla vinbaren som bara var ett hål i väggen och såg att man redan hade hällt upp vinerna. Glasen var generösa som de brukar vara i norra Italien och vi kunde knappt bärga oss till klockan tolv när provningen skulle börja. Under tiden gick vi ner till torget där det var matmarknad. Vi handlade stora sjok av parmesanost och små torkade "salsiccia secca", korvar.

Maresa, en kunnig och hängiven vinhandlare ledde provningen. Temat var druvan Nebbiolo och Maresa hade valt ut viner från norra Italien gjorda på nebbiolo. Hennes tema var "Det bästa från norra Italien" och hon hade en tydlig pedagogisk tanke. Vi provade sex viner. De hade luftat i glasen i säkert nästan två timmar innan vi startade vårt sniffande och läppjande.

Nebbiolo odlas i norra Italien, främst i områdena Barolo, Barbarseco, Ghemmi, Gattinara, Inferno(!), Valtellina, Val D´Aosta och Lombardiet. Druvan är en primadonna som har tunt skal, är känslig och älskar soliga lägen. Den påverkas lätt av det mikroklimat som den växer i. Skalet är tunt och druvan ändrar lätt karaktär och är mycket"terroir-beroende". Frukten inuti druvan är rik i smak och karaktär och druvan mognar rätt sent. Nebbiolon skördas i mitten eller slutet av oktober. Det är då dimmorna ligger tätt i Piemonte och omsluter druvorna. Landskapet i det vackra Piemonte blir ännu mer likt en sagobok vid den tiden på året.

Vi provade:

Nebbiolo Langhe, Einaudi, Dogliano, 2008

Nebbiolo d´Alba, Brezza, Barolo, 2007

Nebbiolo d´Alba, P. Colla, Barbaresco, 2007

Valtellina Superiore, N. Negri, 2006

Nebbiolo Langhe, Voerzio, 2004

Nebbiolo d´Alba, Corregia, 2004

Vinerna låg på en mycket bra prisnivå visavi sina kvaliteter. De första fyra kostade mellan 10 och 12 euro, medan de två sista omkring 20 euro. Vi fick mycket nebbiolo för pengarna kan man säga. De fyra första hade ingen barriquelagring utan hade legat på stora, urlakade slovenska fat. De två sista hade legat på barriques och var mörkare och hade tydliga ekiga toner. Min favorit var nebbiolon från Barbaresco som var rätt ljus till färgen, bärig och mineralig och ljuvlig att dricka nu. Men den hade luftat i ett par timmar...

När vi provat en stund kom lunchen in och vinerna kändes då lite annorlunda när vi fick grönsaksterrine i ostsås, grillad kyckling och nötkött och toppade med italienska ostar på slutet. De barriquelagrade vann lite på att drickas med mat. Men jag tyckte bäst om vinerna utan ek där druvan fick ta all plats och där vinmakarens arbete och vinläget bestämde hur vinet doftade och smakade.

Sabrering och champagne

Det blev ett snyggt snitt i halsen på flaskan. Champagnekorken och lite av glaset flög iväg i en vid båge. Thomas var riktigt duktig! Jag blev aningen förvånad eftersom det var baksidan av min inte särskilt imponerande förskärare som var verktyget. Och inget glas hamnade i bubblorna.

Vi provade två champagner blint. Båda var "brut", dvs nästan helt torra. En lite billigare, Henri Abelé från huset Abelé som funnits i hjärtat av Reims-området sedan 1757. En cuvée med lika delar Chardonnay, Pinot Noir och Petit Meunier, en blanc de noirs. Lite grönskimrande i färgen och med fin mousse. Rätt stor doft av päron, frukt och blommor. Krispigt och med frisk smak av krusbär, toast, honung och kanel. Möjligen liten behaglig beska i eftersmaken.

Den andra champagnen var lite dyrare och en Premier Cru, Jules Lasalle 2000 från Montagne de Reims. Gjord på Chardonnay och Petit Meunier. Druvorna hade vuxit med bra solexponering och det finns en tydlig terroirprofil i champagnen. Gyllengul, med doft av tropiska frukter, melon, päron, fikon, bröd... Komplex och mycket angenäm. Mjuk och fyllig smak av söta frukter, päron och aprikos. Fyllde munnen och stannade kvar länge. Behaglig och lagom mjuk mousse.

Alla sju i provningsgruppen, som går under namnet "champagnekorkarna" och som nu efter flitig och idog träning blivit riktiga champagnehabitueér var överens om vilken som var vilken. Båda var goda men Lassallen var allra bäst!

Sauternes och choklad

Chokladdessert med hallon och vilket vin skulle vi dricka? Vi väntade med spänning på vilket vin värdparet skulle korka upp. Valet blev perfekt. Här hade man koll!

Choklad är inte alltid så lätt att matcha med vin. Det är lätt att vinet inte möter upp med tillräcklig sötma, men å andra sidan är det heller inte särskilt gott med alltför spritiga eller sliskiga viner. Beska i chokladen kan vara svår till vinet, och är vinerna alltför sträva blir det inget bra möte mellan vinet och desserten.

Vi drack en gyllengul Chateau d´Yquem 1987. Matchningen mellan vinet och desserten var som hand i handske. Vinet doftade tropiska frukter i finstämt sällskap, smaken var houngsliknande med en mängd toner av fin söt frukt, också den åt det tropiska hållet och med en välbalanserad syra-sötma. I smaken hittade vi frukter som aprikos, mango, fikon, lite plommon och päron, samt en kryddighet i bakgrunden med saffran och eukalyptus. Ädelrötan var diskret och inte så tydlig.

Sauternes är ett distrikt i södra Bordeauxområdet i distriktet Graves och det är härifrån de söta goda vinerna kommer. Chateaux d`Yquem är det mest berömda vinslottet med de godaste vinerna. Vindruvorna plockas för hand när de blivit angripna av (ädel)röta, botrytis. Det är denna ädelröta som är finessen i ett Sauternesvin. Vi besökte slottet i skördetider för några år sedan. Utanför satt och halvlåg en grupp människor som såg lite molokna ut. När vi lite frågande undrade varför de inte skördade (var de i strejk???) fick vi höra att de väntade på att ädelrötan skulle komma.... Det är morgondimmorna som ska vara tillräckligt fuktiga och sätta sig runt druvan så att de blir angripna. Då kan skörden börja.

Huvuddruvan i vinet är Sémillon som har ett tunt skal och därför lätt angrips av den ädla rötan. För att få friskhet i vinet används även Sauvignon Blancdruvan och för kryddighet druvan Muscadelle.

"Den lilla söta"

Brant uppåt, vinrankor så långt ögat nådde. Var det verkligen så att vingården låg högst upp på toppen av berget? Jovisst, på andra sidan krönet fann vi den. En vacker gammal vingård som varsamt hade renoverats. Orlando Pecchenino, som tillsammans med sin bror driver gården tog emot oss. En passionerad och allvarlig man, en hängiven dolcettovinmakare.

Dolcettodruvan, den lilla söta och bitterljuva, var länge lite av en bakgårdsdruva i Piemonte. Det kom ut lätta och enkla viner som snabbt kunde drickas utan lagring. Kanske i väntan på att Barolon skulle ligga till sig...

Men i Orlandos vingård stämmer detta inte alls! Här är man innovativ och gör täta, fruktrika och koncentrerade viner på 100% Dolcetto. Vi njöt en hel rad olika årgångar av Siri d´Jermu. Otroligt välgjort och vässat vin som andades innovation och utveckling! Stall, läder, precision och balans med elegans. Vi var alldeles matta efter denna provning. Vinet är inte ekfatslagrat utan har endast legat på ståltank.

Dogliano som ligger strax söder om Barolo-området är centrum för produktionen av viner gjorda på dolcettodruvan. Bröderna Orlando gör även andra viner på Dolcetto som vi återkommer till.

Rött från Alsace

Provade ett rött vin från Gustave Lorentz 2008 häromdagen. Det var gjort på 100% Pinot Noir. I doften fann vi hallon och jordgubbar, smaken var frisk med sammanhållen och bra struktur, rik på frukt och med hallon- och körsbärsaromer. Tanninerna fanns där men var tilltalande och lite återhållna och fruktsyran bra. Vi fick en förnimmelse av att det var mer likt ett vitt vin än vi vanligtvis får när vi dricker ett pinot noirvin. Ett mycket bra alternativ till snipiga och sura Bourgogner som vi många gånger råkat ut för

Alsace är annars mest berömt för sina vita viner, men få vet att röda viner var mycket vanliga i de alcasiska klostrens källare under medeltiden. Produktionen avtog i slutet av 1500-talet och i bara några få kommuner i Alsace behöll man rödvinstradition. När de röda nu dyker upp alltmer är det ingen nyhet som många tror, utan egentligen ett arv från förr.

Att leva och dö!

Vi korkade upp ett rött Châteauneuf-de-Pape från 1997 - Château La Nerthe. Druvorna som ingår är Grenache, Syrah, Mourvèdre,Cinsault, Muscardin och Counoise. Detta vin kunde förmodligen ha druckits ungt med stor behållning. När vi testade det nyupphällda var det som en dröm av fruktighet, tobak, aningen lakrits i både doft och smak. Koncentrerat. Ett välstrukturerat och välbalanserat vin med komplexitet. Utan att dekanteras men utan kork föll vinet efter någon timme i koma och tappade all sin finess och frukt. Det gick undan... Endast en liten bottensats återstod och vinet var inte längre gott. Vad ska vi lära oss av detta?

Kom med till Dolceaqua!

För er som vill komma med på vinprovning och lunch den 8 april, skicka ett mail till info@cepage.se! Läs i tidigare inlägg om Dolceaqua och enoteket där. Kostnad vinprovning 20 euro och lunch 20 euro = 40 euro per person. Temat för provningen är "Norditaliens bästa" och vinerna kommer från Brezza, Poderi Colla, Poderi Luigi Einaudi, Gianni Voerzio, Val dei Preti Correggia, Nino Negri.

Lunchen:
- Bruschetta with Olive Oil and olive Oil and Tomato
- Vegetable Flan with Cheese Cream
- "Rollata" meat with put inside pancetta and vegetable
- 4 different cheese
- Dolce tipico

En häftig cabernet sauvignon från Rasteau

Ett bättre skjul i leran ute på en åker med sikt mot Dentelles de Montmirails spetsiga toppar? I Rasteau är man berömd för sina söta Vin Doux Naturelviner, men André Roméro på Domaine La Soumade gör häftiga röda lättviner. Han skördar mogna druvor, och har extremt låg avkastning. Vinerna är "nyavärldenfruktiga" och mjukt tanninrika, men med fransk komplexitet och god struktur.

Vi provade Domaine la Soumade 2004 Cabernet Sauvignon som står som Vin de Pays de la Principauté d´Orange. Staden Orange är inte långt bort... Tätt och mörkt med doft av mörk frukt, koncentrerad smak med mycket frukt, choklad och tobak. Till skillnad från nya världen finns det annat än saft-toner i vinet, som är underbart tanninrikt men med en mjukhet och fruktighet som tilltalar.

Vid vårt nästa besök på vingården hade skjulet ersatts av en stor och solid byggnad, men det var samma hängivna vinbonde vars familj har odlat marken i mer än 200 år. I Sérignan-du-Comtat en liten bit bort finns en en-stjärnig restaurang, Le Pré du Molin, som har fina tryffelmenyer. Den är inrymd i den gamla skolan och ligger mer eller mindre i ett industriområde. Maten är ytterst vällagad och matsalen elegant. På sommaren, i juli, äter vi gärna på terrassen när vi ska gå till utomhusoperan på den gamla romerska teatern i Orange.

Kultvin från Loire

Vi körde upp framför huset öppnade bildörren och en häftig doft av gödsel slog emot mig. Var detta verkligen en vingård? Jovisst, vi hade anlänt till Clos de la Coulée de Serrant, en av Frankrikes mest omtalade. Vinmakaren Nicolas Joly räknas som föregångare i biodynamisk vinodling. Bekämpningsmedel används inte och vinet får leva sitt eget liv och uppfostra sig självt med hjälp av naturliga bakterier och en välvald växtplats. Plötsligt stod vi i familjens vardagsrum och Madame hällde generöst upp det ena vinet efter det andra. Av Monsieur Joly syntes inte ett spår. Han var inte hemma.

I söndags tog vi fram en av dyrgriparna, Clos de la Coulée de Serrant 2005. Vi dekanterade i ungefär 4 timmar. Nicolas Joly rekommenderar ännu längre dekantering, men vi tyckte nog att det räckte. Det är viktigt att det inte serveras för kallt eftersom det lätt stryps både i doft och smak.

Vinets färg var gyllengult, nästan åt bärnsten. I doften fann vi komplexa aromatiska toner av mandelmassa, honung, vått ylle och till och med lakrits. Välbalanserat, komplext och med lång eftersmak. Den höga syran balanserades mot rik frukt med persiko- och honungstoner och lite arrak. Perfekt och häftigt! Detta vin ställer krav på maten!

Till Italien!

Kan det finnas något bättre än att känna historiens vingslag i Dolceaqua, en knapp mil norrut från Ventimiglia? Reservera torsdagen den 8 april för vinprovning på enoteket i byn. Enoteket har fått pris för att det är ett av Italiens bästa. Vi provar norditalienska viner av hög kvalitet och äter sedan lunch tillsammans för att prova vinerna till mat. Närmare information om priser och anmälan kommer senare.

Dolceaqua är en liten en stad med 2.000 invånare. Av slottet, som byggdes 1151 och slutgiltigt förstördes 1887, finns bara ruiner kvar. De gamla husen i byn, ibland sex våningar höga, leder ner till floden som kallas "la Nervia". En vacker valvbro leder från "la Terra" till "Borgo". Claude Monet målade bron i många olika versioner. Byn är helt fantastisk med ett virrvarr av häftiga och extremt smala, vindlande gränder. Under århundraden var produktionen av olivolja den helt dominerande näringen i trakten. Idag producerar bönderna mest det lokala vinet "Rossese di Dolceacqua", ett ganska robust rött vin som är ett utmärkt val att skölja ner lunchen med.

På vinslottet

Hon greppade om foten på glaset med tummen, pek- och långfinger och höll upp det mot ljuset. Sedan sänkte hon ner det och lutade det sedan åt sidan för att vinets färg tydligt skulle synas . Mörkt rött och tätt längst ner, och sedan mer åt oxblod längre upp. Sedan drog hon långsamt in aromerna som påminde om mörka frukter. Med slutna ögon konstaterade hon att det här var ett vin hon gillade. Hon drack en liten klunk och höll kvar vinet i munnen samtidigt som hon drog in lite luft med ett diskret sörplande ljud. Så svalde hon och kände att i smaken infriade de löften som doften utlovat; packat med frukt, dragning åt lakrits och generöst, men förvånansvärt ungt och friskt. Syran och tanninerna var i perfekt balans. Färdigt att drickas — nu genast! Cuvée Étoiles gjort på druvorna Syrah, Grenache och Cabernet Sauvigon . Vinet hade lagrats en liten tid på små ekfat som givit den extra dimensionen av fat, utan att det var påträngande.

Vi hade kört från Nice tidigt samma morgon och försökt undvika att få sällskap med cyklisterna i Tour de France som på förmiddagen skulle starta i Monaco för att gå i mål i Brignoles. Vi låg före med bra marginal och åkte för säkerhets skull ända bort till Saint Maximin där vi tog av mot Saint Julien le Montagnier. Himlen var vykortsblå och utsiken bedårande. Bergen var verkligen magnifika. Lager på lager byggdes på i olika grågröna nyanser. Slätterna nedanför var täckta med vinstockar som växte i den röda jorden. Längre upp i bergen var det istället ängar med en och annan hjord med lamm som drev omkring. En åsneflock dök plötsligt upp framför bilen och vi fick snabbt stå på bromsen. Stackars åsnor. Snart skulle de antagligen bli korv och deras öron slokade redan som om de hade en föraning om sina öden.