En häftig cabernet sauvignon från Rasteau

Ett bättre skjul i leran ute på en åker med sikt mot Dentelles de Montmirails spetsiga toppar? I Rasteau är man berömd för sina söta Vin Doux Naturelviner, men André Roméro på Domaine La Soumade gör häftiga röda lättviner. Han skördar mogna druvor, och har extremt låg avkastning. Vinerna är "nyavärldenfruktiga" och mjukt tanninrika, men med fransk komplexitet och god struktur.

Vi provade Domaine la Soumade 2004 Cabernet Sauvignon som står som Vin de Pays de la Principauté d´Orange. Staden Orange är inte långt bort... Tätt och mörkt med doft av mörk frukt, koncentrerad smak med mycket frukt, choklad och tobak. Till skillnad från nya världen finns det annat än saft-toner i vinet, som är underbart tanninrikt men med en mjukhet och fruktighet som tilltalar.

Vid vårt nästa besök på vingården hade skjulet ersatts av en stor och solid byggnad, men det var samma hängivna vinbonde vars familj har odlat marken i mer än 200 år. I Sérignan-du-Comtat en liten bit bort finns en en-stjärnig restaurang, Le Pré du Molin, som har fina tryffelmenyer. Den är inrymd i den gamla skolan och ligger mer eller mindre i ett industriområde. Maten är ytterst vällagad och matsalen elegant. På sommaren, i juli, äter vi gärna på terrassen när vi ska gå till utomhusoperan på den gamla romerska teatern i Orange.

Kultvin från Loire

Vi körde upp framför huset öppnade bildörren och en häftig doft av gödsel slog emot mig. Var detta verkligen en vingård? Jovisst, vi hade anlänt till Clos de la Coulée de Serrant, en av Frankrikes mest omtalade. Vinmakaren Nicolas Joly räknas som föregångare i biodynamisk vinodling. Bekämpningsmedel används inte och vinet får leva sitt eget liv och uppfostra sig självt med hjälp av naturliga bakterier och en välvald växtplats. Plötsligt stod vi i familjens vardagsrum och Madame hällde generöst upp det ena vinet efter det andra. Av Monsieur Joly syntes inte ett spår. Han var inte hemma.

I söndags tog vi fram en av dyrgriparna, Clos de la Coulée de Serrant 2005. Vi dekanterade i ungefär 4 timmar. Nicolas Joly rekommenderar ännu längre dekantering, men vi tyckte nog att det räckte. Det är viktigt att det inte serveras för kallt eftersom det lätt stryps både i doft och smak.

Vinets färg var gyllengult, nästan åt bärnsten. I doften fann vi komplexa aromatiska toner av mandelmassa, honung, vått ylle och till och med lakrits. Välbalanserat, komplext och med lång eftersmak. Den höga syran balanserades mot rik frukt med persiko- och honungstoner och lite arrak. Perfekt och häftigt! Detta vin ställer krav på maten!

Till Italien!

Kan det finnas något bättre än att känna historiens vingslag i Dolceaqua, en knapp mil norrut från Ventimiglia? Reservera torsdagen den 8 april för vinprovning på enoteket i byn. Enoteket har fått pris för att det är ett av Italiens bästa. Vi provar norditalienska viner av hög kvalitet och äter sedan lunch tillsammans för att prova vinerna till mat. Närmare information om priser och anmälan kommer senare.

Dolceaqua är en liten en stad med 2.000 invånare. Av slottet, som byggdes 1151 och slutgiltigt förstördes 1887, finns bara ruiner kvar. De gamla husen i byn, ibland sex våningar höga, leder ner till floden som kallas "la Nervia". En vacker valvbro leder från "la Terra" till "Borgo". Claude Monet målade bron i många olika versioner. Byn är helt fantastisk med ett virrvarr av häftiga och extremt smala, vindlande gränder. Under århundraden var produktionen av olivolja den helt dominerande näringen i trakten. Idag producerar bönderna mest det lokala vinet "Rossese di Dolceacqua", ett ganska robust rött vin som är ett utmärkt val att skölja ner lunchen med.

På vinslottet

Hon greppade om foten på glaset med tummen, pek- och långfinger och höll upp det mot ljuset. Sedan sänkte hon ner det och lutade det sedan åt sidan för att vinets färg tydligt skulle synas . Mörkt rött och tätt längst ner, och sedan mer åt oxblod längre upp. Sedan drog hon långsamt in aromerna som påminde om mörka frukter. Med slutna ögon konstaterade hon att det här var ett vin hon gillade. Hon drack en liten klunk och höll kvar vinet i munnen samtidigt som hon drog in lite luft med ett diskret sörplande ljud. Så svalde hon och kände att i smaken infriade de löften som doften utlovat; packat med frukt, dragning åt lakrits och generöst, men förvånansvärt ungt och friskt. Syran och tanninerna var i perfekt balans. Färdigt att drickas — nu genast! Cuvée Étoiles gjort på druvorna Syrah, Grenache och Cabernet Sauvigon . Vinet hade lagrats en liten tid på små ekfat som givit den extra dimensionen av fat, utan att det var påträngande.

Vi hade kört från Nice tidigt samma morgon och försökt undvika att få sällskap med cyklisterna i Tour de France som på förmiddagen skulle starta i Monaco för att gå i mål i Brignoles. Vi låg före med bra marginal och åkte för säkerhets skull ända bort till Saint Maximin där vi tog av mot Saint Julien le Montagnier. Himlen var vykortsblå och utsiken bedårande. Bergen var verkligen magnifika. Lager på lager byggdes på i olika grågröna nyanser. Slätterna nedanför var täckta med vinstockar som växte i den röda jorden. Längre upp i bergen var det istället ängar med en och annan hjord med lamm som drev omkring. En åsneflock dök plötsligt upp framför bilen och vi fick snabbt stå på bromsen. Stackars åsnor. Snart skulle de antagligen bli korv och deras öron slokade redan som om de hade en föraning om sina öden.